Idag (eller igår, 25 mars) var jag på min fars begravningssermoni.
Han blev nästan 86 år och arbetade med skapande och undervisning ända tills han blev 85.
Det var väl dags, men ändå så svårt att fatta…
Jag hade länge bävat för begravningen, det är så tungt, kravfyllt.
Jag har svårt för sådana saker. Det är kyrkorna kanske.
Vackra byggnader som plötsligt stänger mig inne…
Den här cermonin var dock helt annorlunda. Underbara Clara Hall, i Enköping. Många gripande uttalanden, uttryck för sorg, men en öppen och ärlig samvaro.
Tror han är sörjd av och saknad av många.
Jag vet det…
Vad tråkigt, Steppen. Jag har bara träffat din pappa någon enstaka gång, men jag känner väl igen mig i hur du känner dig. Hur väntat det än var, så är man aldrig riktigt beredd. I början är det jättejobbigt, men efter en tid så lär man sig leva med sorgen och alla fina minnen tar över och blir till något positivt. Ta tid på dig och stäng inte inne sorgen. Jag tänker på dig. Kram.