Det är alldeles förunderligt hur naturen skapar. Så här års är en del träd helt kala, andra har löv som börjar gulna så smått, medan vissa fortfarande är helt gröna. Som vi människor, så olika utåt fastän på samma plats, samma tid. Vi borde kanske oftare sätta oss under ett träd och lyssna in var vi befinner oss. Flum! Javisst. Det är skumt, inte så gångbart att tänka så. Tänk om arga snickaren kommer, och alla lister sitter inte fast! Och där sitter jag under ett träd och undrar. Eller på min veranda med fotogenlampa och ett glas vin. Sitter där och lever utan att skämmas.

För att återgå till naturen; så här års fylls man av ett vemod, men samtidigt av en tillförsikt. Luften är klar och lätt att andas. Jorden på åkrarna vilar och om du stannar till ser du små underverk i ett sprakande färgspel.

Gå ut och leta upp lite trattkantareller, stek och njut!

Snart kommer vinter, advent, brasa som värmer (jo jag vet alla har inte det, men jag är rik, kan elda hemma och få varmt).

Man kan ta en Irish coffee eller glögg. Det är vitt och rent och vackert.
Jag bävar dock lite inför den här vintern. Jag har rustat mig, motorvärmaruttag är OK, undanplockat i trädgården, tak kommer att vara fixade liksom hönshus. Jag kommer troligen att ha ett schaktblad till min trädgårdstraktor osv. Men ändå, bävar lite, jag som alltid älskat det. Är det för att den förra vintern blev så lång?
Eller ålder?
Vet inte men man borde mota den, ladda långfärdsskridskor, choklad i Temos och åka pulka.

Det blir nog bra…